När Barbro Ericson (f. 1930 i Halmstad) började sin operakarriär i mitten av 50.talet kallades djupa och mörka kvinnoröster hellre mezzosopraner än altar. Beteckningen alt tycktes reserverad för oratoriesång och andra stämman i blandad kör. Med sitt pastosa altregister blev Ericson ett av de få undantagen trots att hennes imponerande höjdregister också gav tillträde till en del av den dramatiska sopranens repertoar.
Hon studerade i Stockholm vid Musikhögskolan och Operaskolan och till lärarna hörde Ragnar Hultén och Arne Sunnegårdh men också ”Bayreuths drottning” Nanny Larsén-Todsen. Hennes första framträdande på Kungliga Operan (och vid festspelen i Wiesbaden) ägde rum i maj 1956 som Siegrune i Wagners Valkyrian med en av dåtidens legendariska svenska Wagnerensembler, anförd av Set Svanholm, Sigurd Björling och Birgit Nilsson. Den unga sångerskans reguljära – och sensationella – debut följde några veckor senare som prinsessan av Eboli i Verdis Don Carlos.
Efter en lång rad viktiga ensembleuppgifter från Mozart och Verdi till modern opera kom våren 1958 nästa stora framgång som sierskan Kassandra – dramatisk sopran – i Berlioz då sällsynta Trojanerna, där hon vid premiären sjungit ett parti för kontraalt, Didos syster Abba. Det avgörande genombrottet kom i april 1960 som Amneris i Aida. Efter en magnifik domstolsscen mot Svanholm skakades operasalongen av våldsamma ovationer; lika mycket för det temperamentsfulla utspelet – för sina handlösa fall i scenbildens trappor bar Ericson ishockeyskydd under de faraoniska kjolarna – som för de flammande höjdtonerna.
Ericson hade framgång både i Bayreuth och på Metropolitan i New York men förblev en av Kungliga Operans bärande krafter under mer än 20 säsonger. Framför allt i Wagnerrepertoaren med Ortrud, Fricka, Kundry, m.fl. dramatiska partier men också i ofta starkt färglagda karaktärsroller, från Quickly i Verdis Falstaff över skäggiga Baba i Stravinskijs Rucklarens väg och en sönderfallande neurotisk Kytaimnestra i Strauss Elektra till den sadistiska Mescalina i Ligetis Den stora Makabern
Tidig framgång i sopranpartier som Santuzza i Mascagnis Cavalleria rusticana eller Modern i Dallapiccolas Fången ansågs förebåda en övergång till högdramatisk sopran. Det talades om såväl Beethovens Fidelio och Puccinis Tosca som Wagner Brünnhilde och Isolde. Sångerskan sa själv senare i en intervju att det under hennes intensiva karriär aldrig funnits tid för en genomtänkt fackväxling. Kungliga Operan behövde henne för ofta i för många roller. I stället tog Ericson 1984 farväl av publiken i Schönbergs extremt krävande monodram Erwartung, med närmast oförminskad vokal kvalitet.
Stefan Johansson, regissör & f.d. chefdramaturg vid Kungliga Operan i Stockholm
Barbro Ericson som Fricka i Valkyrian.
Barbro som Klytämnestra med Birgit Nilsson i Elektra på Operan 1965.