Operasångerskan Gunilla af Malmborg har avlidit i en ålder av 81 år. Hon efterlämnar närmast maken Lars samt barnen Andreas, Maria och Paula med familjer.
Högdramatiska sångerskor växer ofta ur mezzosopranens fylliga mellanläge och återvänder dit i karriärens slutskede. Gunilla af Malmborg var och förblev sopran, just hög och dramatisk, med en ljus och klar ton och en klangfullhet, exceptionell även bland Wagnerrösterna på Stockholms Kungliga Opera. De som var med när 27-åringen i december 1960 debuterade som Marzelline i Fidelio, ofta ett subrettparti, glömmer varken den varmt sympatiska scenutstrålningen eller rösten som i ensemblerna lätt hävdade sig mot storröstade världsberömdheter som Aase Nordmo resp. Birgit Nilsson i titelrollen.
När några veckor senare Antonia i Hoffmanns äventyr, vanligen skir lyrisk sopran och Gunilla af Malmborgs andra debutroll, av styckets onda genius uppmanades att sjunga och attackerar ett trestruket D – bakom scenen – var det vi fick höra en ton tagen med full röst som tycktes få Operans ljuskrona att skälva.
Gunilla af Malmborg hade vid operadebuten en utbildning från Konstfack i bagaget liksom sångstudier för bl.a. Ragnar Hultén, Kerstin Torlind och Ove Meyer-Leegard. Sedan 1954 var hon gift med instuderaren, dirigenten och sedermera operachefen Lars af Malmborg – naturligtvis spelade makarna ömsesidigt också en stor roll för varandras konstnärliga utveckling. 1961 blev Gunilla af Malmborg fast engagerad vid Kungliga Operan och förblev så till 1986, med fortsatta gästspel t.o.m. 1991.
Det stod snart klart att denna stora men från början lyriskt klingande sopranröst skulle utveckla sig mot Wagnerfacket. Det började med Elsa och Elisabeth, fortsatte med en Sieglinde, som följde henne under hela karriiären, så småningom alla tre Brünnhilde i Nibelungens ring, senare även Venus och Ortrud.
Men den alltmer dramatiska stämman tappade aldrig sin rörlighet. Tvärtom hade Gunilla af Malmborg några av sina största succéer med de dramatiska koloraturer som Verdi kräver av demoniska damer som Abigail i Nabucco och ladyn i Macbeth – f.ö. rollen vid Gunilla af Malmborgs första stora utlandsgästspel vid Glyndebournefestivalen 1965. Mozarts Donna Anna och Grevinnan Almaviva stod länge på hennes repertoar liksom Verdis Amelia, Elisabeth de Valois, Desdemona och Alice Ford och Puccinis Tosca och Turandot. På Statsoperan i München debuterade hon 1968 som Aida och Salome, på Teatro La Fenice i Venedig som Isolde 1971. Förutom på skandinaviska scener gästspelade sångerskan bl.a. i Stuttgart, Budapest, Monte Carlo och Bordeaux och turnerade i Italien och Kanada. Med Stockholmsoperan deltog Gunilla af Malmborg som en av dess stora Wagnerartister i gästspelen med Nibelungens ring bl.a. i Köpenhamn och Moskva.
Idag kan det tyckas lyxigt och en smula svårplacerat med en högdramatisk sopran i den fasta ensemblen under mer än ett kvartssekel. Men Gunilla af Malmborg var en utmärkt musikteaterartist som t.ex. kunde ge komisk volym åt lady Billows i Brittens Albert Herringeller Zita i Puccinis Gianni Schicchi. Inte minst kreerade Gunilla af Malmborg viktiga roller i ny svensk opera – från Werles Drömmen om Thérèse och Buchts Tronkrävarna till Gefors Christina.
Gunilla af Malmborg var en av sin generations mest betydande operaartister.
Stefan Johansson
Chefdramaturg vid Kungliga Operan